Dagar fyllda av statistik!

En stor del av vår tid går åt att samla data och statistik. Vår främsta informationskälla är i det här fallet Uganda Bureau of Statistics, UBOS, och ett stort antal dataset från amerikanska ”Demographic and Health Survey Programs”, som vi fått tillgång till via ett par ansökningar på deras hemsida. Vad gör vi med statistiken? Ja det undrar vi ibland också!

Vår uppsats kommer handla om hur distributionen av mikrofinansiella institutioner ser ut i olika delar av Uganda, och vad den här distributionen beror på. Mikrofinanser är, som vi säkert redan skrivit om men som jag inte orkar gå tillbaka och kolla upp, små lån som ges till privatpersoner eller en grupp av personer till ett värde av cirka 500 – 10 000 kronor. Mikrolån har typiskt setts som ett effektivt sätt att minska världens fattigdom på, och tjänstens grundare, Muhammad Yunus, tilldelades Nobels fredspris 2006. Mikrolån kan användas till nästan vad som helst – det finns mikrolån för att täcka skolkostnader och medicinkostnader, mikrolån för att köpa en motorcykel eller en bit mark, och det kanske absolut vanligaste: mikrolån för att utveckla en affärsverksamhet. Det är inte svårt att förstå varför mikrofinansiella tjänster är extremt populära då många fattiga människor är exkluderade från den formella finansiella marknaden på grund av riskerna att låna ut pengar till personer med låg inkomst. En mängd böcker, artiklar och vetenskapliga studier har visat på de positiva effekterna med mikrolån trots att det finns studier som visar raka motsatsen.

Idag når mikrofinansiella tjänster ut till miljontals människor, men inte helt utan problem. I slutet av 70-talet när konceptet först myntades, var ambitionen att nå ut med finansiella tjänster till de allra fattigaste. Idag har marknaden vuxit enormt med tusentals olika institutioner, organisationer, banker och företag världen över som erbjuder mikrolån. Skillnaderna mellan dessa aktörer kan ibland vara väldigt stora. Exempelvis kan en icke-vinstdrivande organisation ge ut mikrolån i ett bidragsfinansierat projekt till ugandiska bönder för att effektivisera jordbruket medan ett finansbolag samtidigt kan erbjuda sina kunder mikrolån som i stora drag fungerar som ett ”riktigt” lån fast där en lägre summa pengar är iblandade (och även ibland till väldigt höga räntor). Mikrofinansens enorma genomslag är verkligen synligt från taxirutan när vi åker genom Kampalas gator. Aldrig förr har jag sett så många banker och finansiella institutioner som erbjuder lån, krediter och försäkringar som i Kampala, Uganda (ett av världens fattigaste länder).

Fattigdomsbekämpning och utvecklingsekonomi, är som ni förstår, komplicerat, men oj så intressant! Med hjälp av statistiska datorprogram, STATA och QGIS (för alla läsare som tagit en ekonometrikurs eller på något sätt läst om geografiska informationssystem förut…) ska vi analysera fördelningen av dessa finansiella institutioner och dess samband med ett antal variabler såsom välståndsnivå, läs- och skrivkunnighet och hiv-spridning på distrikt och regionnivå i Uganda. Vi vill alltså försöka klargöra om det finns vissa ”karaktärsdrag” i en region som förklarar antalet mikrofinansiella institutioner där och om HIV-spridningen i en region är ett tydligt sådant karaktärsdrag. Vi är speciellt intresserade av HIV-spridningen eftersom personer som lever med HIV är, och har varit, i synnerhet sårbara rent ekonomiskt och inte minst socialt.

De senaste dagarna har varit fyllda av statistisk och dataset, men också av förhandlingar av priset på bananer och passionsfrukt, läsning i solen, matlagning och restaurangbesök samt ett och annat enormt skyfall. Det är en vardag vi gillar!

/ Karl

18015674_794046327422965_1994063276_o

House of Statistics!

18051962_794053297422268_1811087048_n

Bananträd som grannar!

18035421_794053257422272_1780549653_n

Getter som grannar!

18053349_10154782743459261_1105848613_o

Extrem dataanalys!

18053279_10154782744169261_1119207892_o

Extrem tebryggning!

En molnigare dag i Uganda

I fredags kom vi igång med uppsatsarbetet ordentligt, det har varit lite motigt på grund av orsaker vi inte kunnat råda över. Nu har vi dock äntligen lagt i ettans växel på detta tåg mot en kandidatuppsats! Heja! Nöjda och tillfreds med oss själva stack vi ut för att dricka öl på en irländsk pub. Där spelades gamla konserter från diverse artister på en storbildsskärm, lite märligt Men ölen var kall, så det vägde upp måste jag ändå säga. Kraven är inte så höga här!

Påskafton spenderades vid Sheratons poolområde. Börjar bli en fin tradition. Där mötte vi en dansk tjej som gör praktik på FN, himla kul att utbyta Kampala-erfarenheter! Vi fortsatte umgänget på en närbelägen ölstuga. Där fick vi välja öl genom ölprovning av fem olika sorter, varav tre(tror jag!) var lokalbryggda. Jag fick i vanlig ordning in mat som var vegetarisk på menyn, men visade sig innehålla kött ändå. Kyckling är inte kött, verkar gängse uppfattning vara här.

Idag(söndag) har vädret varit ovanligt svalt. Karl planerade en stadsvandrining, som undertecknad glatt följde med på(han bar ryggsäcken också, win!). Vi gick förbi flertalet kyrkor som körde påskmässa, det var fullt disco både utanför och inuti kyrkorna. Lite annorlunda än hemma helt klart. Vi gick även förbi en marknad där folk bjöd ut kläder och skor i stora lass, allt liggandes i högar på marken.

Det tar på en att ständigt se sig över axeln för att inte bli överkörd samt att inte snubbla när man går på obefintliga trottoarer. Vi tog därför en välbehövlig paus och pustade ut på ett cafe där vi käkade mexikanskt. Efter denna välförtjänta vila gick vi till en mer turistanpassad marknad med afrikanska hantverksprylar. Oj, vad mycket fint de hade. Vi började genast planera hur vi skulle få med allt hem. Tavlor på afrikanska kvinnor, tygväskor i alla tänkbara mönster, små cyklar i metall, trägiraffer… Allt detta kändes otroligt användbart och viktigt att få med hem. Vi köpte inget, men ska återvända med tomma väskor och fyllda plånböcker, helt klart.

Efter att suktat efter afrikanska hantverksföremål en stund traskade vi hemåt. När vi var några minuter bort från vår port såg vi att alla ugandier började springa. En Boda-Boda slirade och välte, det blev kaos på ett ögonblick. Vi fattade nada, tills himlen öppnade sig några sekunder senare. Det var bara att lägga benen på ryggen och kuta hem. Till nästa gång vet vi att det är bäst att börja springa redan när alla andra gör det, inte vänta tills det öser ner!

Nu väntar middag på det indiska stället vi käkade oss till matkoma på förra helgen. Gott e’re!

/Matilda

17976724_791073747720223_330262790_o

Mörka moln betyder SPRING!

17949780_791073854386879_732965536_o

Här var’e skor!

17968948_791073827720215_177309146_o

Artcraft

17975906_791073731053558_1571369302_o

Alltid lika pepp på quesadilla

17976189_791073817720216_324695465_o

17976541_791073841053547_461296007_o

Centrala Kampala

17976675_791073807720217_882159269_o

Ett ösregn senare

 

Har-tappat-räkningen-dagen i Uganda!

Varje morgon vaknar jag tidigt av tre olika anledningar: det är alldeles för varmt i rummet, grannens tupp stämmer upp i morgonsång, eller någon klyftig liten hemsk fågel börjar skrika oavbrutet. Vanligtvis sammanfaller alla tre samtidigt. Eftersom det inte existerar några årstider vid ekvatorn ser alla dagar ungefär likadana ut: minst 25-30 grader varmt och relativt fuktigt. Varannan till var tredje dag kommer det ett skyfall som ibland översvämmar grannens hus. Jag kan inte föreställa mig hur träskjulen och de enkla husen i slummen klarar sig. De enorma vattenmängderna gör även att vissa vägar i princip eroderas bort och lämnas håliga och oerhört svårframkomliga. Vägarna har dessutom inte hunnits bygga ut i samma takt som den ekonomiska utvecklingen har tagit fart, vilket leder till trafikkaos. Idag, exempelvis, stod vi still på motorvägen i säkert 15 minuter medan diverse försäljare spatserade mellan bilarna på Northern Bypass i hopp om att sälja en elektrisk flygsmälla eller jackfruit i en liten plastförsedd låda. På många håll i staden försöker vägarna byggas ut, vilket dumt nog skapar ännu längre köer då trafiken måste ledas om eller asfalten byts ut mot röd jordväg (som till slut spolas bort i ett litet enormt monsun…). Trots trafikproblemen är taxichaufförerna några av de optimistiska personerna jag träffat. Även om alla chaufförerna inte talar särskilt mycket engelska brukar vi ändå prata om skillnader mellan Sverige och Uganda, sevärdheter i staden och varför en alltid måste kolla tre extra gånger innan en korsar vägen för att inte bli påkörd.

Skillnaderna är stora, men folket utstrålar en positiv anda och en optimism jag sällan stöter på i Sverige eller Frankrike. Exempelvis berättar en chaufför att han har en examen i företagsekonomi men att han måste köra taxi eftersom det finns alldeles för få välbetalda jobb. Trots detta är han glad och positiv och svarar ”ja” på frågan om han är nöjd med sitt jobb och förklarar att han trots allt är ägaren till sin egen bil.

Ett annat exempel på lättsamhet och simplicitet är när Dr. Josephine, efter ett kort möte på en samarbetsorganisation tillsammans med mig, frågar mig om jag har några fler planer för dagen. När jag svarar ”nej” bjuder hon in mig till en konferens om gender based violence (vad vi i Sverige skulle benämna mäns våld mot kvinnor), och förklarar att hon inte har särskilt mycket tid att diskutera med mig eftersom konferensen började för 20 minuter sedan. Efter en skumpig bilfärd och ett nära missöde med en av Dr. Josephines klackskor som nästan ramlade ner i ett gallerförsett avlopp, tassar vi tyst in i en väl luftkonditionerad lokal där bord står uppradade i en V-formation längst en kateder och en projektor. Jag höll knappt på att komma in då vakten utanför krävde ID-handlingar från mig, vilket jag inte hade med då jag inte planerat in en konferens…, men som löstes av Dr. Josephine som insisterade ”He’s with me, come here Karl”. Ett antal organisationer var inbjudna tillsammans med en rad forskare och några representanter från polisen och olika företag. Två representanter från regeringens hälsodepartement var också gäster. Under dagen presenterade forskare och organisationer sina resultat från olika studier i ämnet. Även om det inte handlade om HIV eller mikrofinanser så var det väldigt intressant att lyssna på hur mäns våld mot kvinnor (och kvinnors våld mot män, som påpekades ett antal gånger av två manliga deltagare..) ska förebyggas. Dagen avslutades med afrikanskt te och traditionell ugandisk mat (som den här gången utvidgats till någon sorts majsgröt, fler potatisar och indiskt chapati-bröd – allt smakade ungefär likadant, men slank ned med en stor slev jordnötssås). Att lite hastigt och lustigt dra med sig en ”intern” till en konferens och dessutom komma försent, verkade inte beröra någon alls i rummet. Tvärtom fick jag många trevliga leenden och nickningar när Dr. Josephine presenterade mig för alla i rummet som ”Karl from Sweden – Karl the intern” och en herre bredvid mig frågade ”Aaah have you heard about SIDA??”.

Spontaniteten, värmen och skratten är något jag verkligen uppskattar med Uganda och dess befolkning. Även om vi inte ens varit här i två veckor råder det ingen tvivel om att dessa tre adjektiv beskriver landet och Ugandierna på ett bra sätt, även om vissa dagar också är tuffa och jobbiga.

 

… och uppsatsen ja! Den går sakta men säkert framåt! Vi jobbar på med olika dataset och försöker urskilja vilken typ av statistik vi behöver och vilken vi redan har tillgänglig samt hur vi på bästa sätt kan analysera den. Arbetet är spännande och vi ser positivt på helgen som kommer kantas av skrivande, e-mailande, läsande och såklart någon påsk-cocktail vid en trevlig pool eller så!

 

/Karl

17910867_789077554586509_1576806740_n

Viktiga samtal under GBV-konferensen!

IMG_3788

Lite längre upp på vår gata!

IMG_3802

En fantastisk tröja!

IMG_3896

Fotbollspelande ungdomar mitt i stan!

En dag på Kanyanya Training Center!

Gårdagens solskador uppgår till: vader, näsa, rygg och knäveck. Men vi ser iallafall inte lite fisbleka ut som innan vi åkte (förlåt alla fisbleka Sverige-bor, men jag har ju hört att ni haft fantastiska 11 grader i solen! Underbart!!).

Efter morgonkaffet tog vi en taxi ner till TASO-centret där vi först hade en briefing med Stone. Efter det sedvanliga väntandet och de standardiserade hälsningsfraserna, klev vi in i Jeepen som körde oss till ett träningscenter (eller mer korrekt: utbildningscenter) strax utanför Kampala. Som så väldigt ofta kantas vägarna av både flotta villor med taggtrådsförsedda stängsel och enkla träskjul med hönor och getter. TASO Kanyanya Training Center är en liten oas utanför den pulserande staden, med stora avokadoträd och lummiga små hyddor där en kan dricka te. På vårt schema stod det ”Orientation day” – vilket innebar att vi fick ta del av organisationens historia, hur de arbetar med HIV-positiva personer samt hur de genom olika donationer kan starta projekt med olika inriktningar.

Vi fick chansen att lyssna på en presentation om hur människor ska gå till väga för att minska risken för HIV-spridning. Publiken bestod av personal från andra organisationer som arbetar med att förebygga HIV-spridning. Fokuset under föreläsningen var HIV-prevention för riskgrupper. I riskgruppen finns bland andra sexarbetare, män som har sex med män, och (i synnerhet) den yngre generationen ugandier. Även om tillgången på preventivmedel finns, är antalet personer som använder dem under en längre tid förhållandevis låg: endast hälften av Ugandas ogifta kvinnor använder någon form av preventivmedel (Demographic and Health Survey, 2016).

TASO arbetar även för att minska stigmatiseringen, eller brännmärkningen, av HIV-positiva personer, genom att öppet tala om sex och inkludera så många som möjligt i frågor gällande sexualitet, preventivmedel och sexuellt överförbara sjukdomar. Under föreläsningen var publiken väldigt aktiv och svarade på frågor och talade om, ibland, väldigt personliga erfarenheter och upplevelser, något som både förundrade och förvånade mig. Att tala om väldigt allvarliga ämnen på ett lättsamt och inkluderande, men ändå allvarsamt sätt, är något som gjorde att publiken kände sig delaktig och närvarande.

Efter presentationen diskuterade vi med Matthias och Moses som arbetar på TASO om hur de med hjälp av biståndspengar bedriver olika projekt i landet. Vi fick en inblick i organisationen och dess biståndsverksamhet, och blev positivt överraskade när vi fick höra att svenska SIDA bidragit till olika projekt och forskningsstudier hos organisationen.

Några timmar i gassande solsken och kvava rum gjorde våra magar gapande tomma. Till vår stora glädje fick vi för första gången prova på riktig ugandisk mat (förutom Rolex:en såklart). Lunchen bestod av matbanan (som inte alls smakar banan utan snarare kokt potatis), någon sorts tillagad potatis (som benämns Irish efter den stora potatissvälten på Irland på 1800-talet…), en härlig spenatsallad, ris, och det bästa av allt: jordnötssås. Vi tackade artigt nej till köttgrytan och fisk-soppan, satte oss vid bordet i den lilla trähyddan ute i trädgården och började äta det massiva lasset med mat de slevat upp åt oss. Även om den kanske inte såg särskilt tilltalande ut, var den väldigt god!

Eftermiddagen spenderades i trädgården under de enorma avokadoträden, där vi diskuterade och planerade tillsammans med Dr. Josephine. Imorgon ska vi förhoppningsvis besöka Innovation for Poverty Action (IPA) där vi hoppas få tillgång till lite olika dataset och rapporter om ett projekt de genomfört tillsammans med TASO och ett team från Nordamerika!

Livet rullar på i Kampala och vi ser fram emot vår första ”riktiga” arbetsvecka!

/Karl

17887202_10154753761674261_1898208467_o

Presentation!

IMG_20170410_135523

Avokadoträd!

IMG_20170410_131250

Ugandisk mat!

 

Första helgen i Uganda!

Tack för stafettpinnen i förra inlägget Karl, här kommer min uppdatering om vår helg.

I lördags hade vi ställt alarm relativt tidigt för att ge oss ut på en stadsvandring innan solen blev allt för het. När vi vaknade såg vi dock att molnen täckte det mesta av himlen vilket gav oss tid för en lite längre frukost. Dagen innan hade vi handlat jättestora avokados, vilka vi avnjöt på ett rostat bröd till en kopp kaffe, sittandes på vår fantastiska balkong blickandes ut över utsikten.

Efter frukost klädde vi upp oss i våra bästa turistkläder(tack mamma för safariskjortan med gömd ficka!) och begav oss ut på Kampalas gator. Trafiken är nästan alltid horribel, och idag var inget undantag. Det finns inte heller så mycket till trottoar att skryta om, så det är ett ständigt kikade över axeln för att undvika att bli påkörd av en Boda-Boda. Dock måste jag ändå säga att vi acklimatiserat oss relativt snabbt, vi står inte och väntar på grön gubbe längre, om man säger så!

Vi gick upp och ner för de flera kullarna som Kampala består av, och efter en timmes promenad tog vi oss varsin färskpressad juice på en takterass. Vi satt och spanade på galet många storkar som cirkulerade runt träden. De ser så häftiga ut, nästan som ett urtidsdjur. Jag tror aldrig jag sett en sån stor fågel förut!

Efter vår lilla paus gick vi till Old Kampala, som är stadens hjärta. Här var det full kommers och en galen trafik. Folk och Boda-Bodas överallt. Vi tog kort och bevittande kaoset en stund, innan vi styrde kosan hemåt för att käka Rolex på balkongen. Vi köpte även med färsk frukt hem, ananasen vi fick kan vara den ljuvligaste jag ätit. Så söt!

På kvällen hade vi bestämt oss för att käka på en indisk restaurang, Haandi. En Uber senare och en läskig bakgata senare så befann vi oss till bords. Maten var helt fantastisk, väldigt stor skillnad från indiskt käk i Göteborg. Kul!

Mätta och belåtna gav vi oss ut på gatan för att vänta på vår Uber. Dock har vi haft lite problem med att få till det på våra ugandiska telefoner och därför har vi ett svenskt nummer kopplat till vårt konto, vilket gör att chaufförerna inte kan ringa oss. Ibland har de svårt att hitta, och när de inte får tag på oss då dyker de helt sonika inte upp. Så visade sig vara fallet denna kväll.

Plötsligt så kommer det en Boda-Boda körande på trottoaren, väldigt långsamt och nära mig. Jag tar ett steg bakåt för att släppa fram honom, och då sträcker han sig efter min väska. Han får ett lätt grepp men tappar det när han gasar iväg. Först fattar vi ingenting, är i en liten chock som de skyddade under-bubblan-levande svenskar vi är, men när det går upp för oss att han försökte stjäla den väljer vi att gå in på restaurangen och be dem fixa en bil åt oss. Tyvärr finns det ju inget fungerande taxisystem här utan det är alltid privatpersoner man åker med, vilket gjorde mig lite uppskrämd denna kväll, troligtvis eftersom jag var i chock sen stöldförsöket. Det finns inte heller någon gatubelysning så det är svårt att orientera sig. Jag har ett knep för att lugna mig själv om jag stressar upp mig i onödan, och det är att fråga om chaufförens barn. Det går alltid att prata om och lugnar alltid mina nerver, knasigt nog! Vi kom ju naturligtvis hem safe and sound, men det var nog nyttigt att fått uppleva detta, så vi är extra försiktiga i framtiden!

SÖNDAGEN spenderades lite mindre dramatiskt vid poolkanten på Hotel Sheraton. Det kostar ca 50 svenska kronor, och det är supertrevligt. Vi läste böcker och käkade samosas, pita och hummus. Ganska så ojobbig tillvaro! Jag betalade lite extra och fick tillgång till gymmet, så ett pass på löpbandet blev också avklart. Härligt!

Nu chillar vi hemma och planerar inför veckan, vi hoppas på att kunna sätta igång researchprocessen ordentligt i morgon efter vårt möte med dr. Josephine!

 

/Matilda17887228_785518831609048_2136101614_o17858825_785518758275722_454083514_o17886705_785518884942376_94236934_o17858214_785518944942370_2105443474_o17888384_785518648275733_11912142_n17842121_785519034942361_1447040671_n17821385_785482648279333_2145528317_n

17842247_10154750653229261_1573018034_n

TASO-fredag och glass!

Fredagen började tidigt på morgonen med en Uber till det stora Mulago-sjukhuskomplexet där vårt TASO-center ligger. Efter en kort genomgång med vår mentor Stone, blev vi placerade på ett litet kontor på första våningen, längst in i korridoren med utsikt mot trädgården. En trevlig korridorsgranne presenterade sig och gick sedan vidare för att fixa wi-fi åt våra datorer så arbetat kunde komma igång. Helt förvånade blev vi inte när det visade sig att internetet var extremt långsamt och nästintill omöjligt att använda. Efter två timmar planering och telefon-briefing med Dr. Josephine, valde vi att bege oss mot stan för några shoppingärenden och sedan hemåt igen där vårt supersnabba och obegränsade wi-fi fanns (som dock inte funkade…).

Vi promenerade nedför kullen mot Acacia Mall där vi satte oss på ett franskt kafé och åt lunch tillsammans med hela den internationella befolkningen i Kampala (det vill säga västerlänningar och diverse asiater). Efter en trevlig lunch unnade vi oss vår första Kampala-glass och klappade oss på axeln för två timmar intensivt arbete på TASO (två timmar i ekvatorial hetta ÄR jobbigt, vi lovar).

Efter en trevlig bilfärd hem, där chauffören frågade Matilda om jag var hennes son (vi visste inte vem av oss som skulle ta åt oss!!), pustade vi ut några timmar på balkongen. Det var ungefär nu vi upptäckte att wi-fi:et inte fungerade. Enligt vår wi-fi-kille och tandläkare (enligt visitkortet) Fred så var det något tekniskt fel med anslutningen (eller nåt?). Vi fick helt enkelt försöka arbeta på utan internet.

Framåt kvällen skålade vi i vitt italienskt vin på balkongen, åt superstark pasta à la Matilda och spelade ett tyskt, mycket förvirrande kortspel. Allt detta utspelade sig på balkongen tillsammans med över 400 miljoner mygg, flygmyror, och andra vingförsedda insekter som konstant skrämde livet ur mig (och Matilda). Dagen avslutades med planering inför lördagen – se resultatet av det i nästa inlägg!

/Karl

Några dagar senare i Uganda!

Vårt utlovade supersnabba, obegränsade wi-fi har inte funkat riktigt som det ska de senaste två dagarna och utan wi-fi, inget blogginlägg. Men nu är det tillbaka!! Därför ger vi nu en dag-för-dag uppdatering från och med i torsdags!

I torsdags packade vi ihop oss på Forest Cottages i Naguru Hill (den högsta kullen i Kampala) och begav oss mot en annan kulle – Rubaga – där vårt nästa hem väntade. Efter några felknackningar och utfrågningar av Ugandier, hittade vi äntligen den stora porten till vår innergård och lägenhet. Vår portvakt Damalia hälsade oss välkomna och gav oss nycklarna till den tre rum och kök-lägenheten vi nu kallar hem (med stor balkong och underbar utsikt!).

Humöret var på topp när vi begav oss ut för att utforska grannskapet och inhandla lite mat och andra förnödenheter till vår nya lya. Området är trevligt med både stora murförsedda villor och enklare träskjul som grannar. Ett stenkast bort finns Mutesa Royal University med många studenter. Lägenheten är väldigt bekväm, trots bristande wi-fi kvalitet, med stora sängar, mjuka soffor och ett kök som erbjuder både gas- och elspis, för den som vill välja. Toaletten och duschrummet är uppdelade, och det finns alltid varmvatten (i svag stråle dock). Vi trivs helt enkelt!

Utmed vår gata finns en hel del försäljare som erbjuder allt från fotokopiering till kläder, grönsaker och frukter samt den populära Ugandiska snabbmaten Rolex! En Rolex är som en stekt ägg-pizza (tänk omelett) som rullas ihop tillsammans med lök, tomat och vitkål i ett indiskt Chapati-bröd. Från vårt Rolex-stånd slogs maten in i en liten plastpåse med återanvänt skolpapper utanpå (exempelvis ett gammalt matteprov, eller en närvarolista!).

Enligt sägnen kommer namnet Rolex från turisternas oförmåga att uttala ”rolled eggs” korrekt, vilket resulterade i snabbvarianten Rolex. Ägg/pannkaks-historien dryper av flott, men smakar mycket gott och är, till skillnad från en ”riktig” Rolex, väldigt billig. För 4 000 shilling (cirka 10 kr) smaskade jag och Matilda i oss varsin Rolex på vår balkong, blickande ut över Kampala och vår livliga gata. En bra första dag i vårt nya hem på Rubaga-kullen!

Fun fact: i matbutiker säljs ofta mjölk ur förpackningar i mjukplast. Att hälla upp mjölk i kaffet blir väldigt krångligt, som Matilda demonstrerar på bilden!

/Karl

Tredje dagen i Uganda!

Idag har vi haft vårt första möte med TASO(The AIDS support organisation), där vi fått ett internship och vilka vi kommer jobba nära under de kommande veckorna. Deras huvudkontor ligger inne på Mulago Hospitals område (vilket är ett av de största sjukhusen här i Kampala) och har även behandling av patienter i samma hus.

Vi tog en ”special” dit, vilket helt enkelt är det Ugandiska namnet för taxi. Vi är fortfarande lite fega vad det gäller motorcykeltaxi och än så länge tillåter ekonomin ”special” – enkelt val!

Väl inne på sjukhusområdet var det lätt att hitta till TASOs byggnad, något som inte alltid är självklart här i Kampala, då många adresser likt den till vår nya lägenhet endast består av ”the big house in front of the radio station”. Vi gick in i byggnaden (bild kommer i senare inlägg!) och möttes av en lång kö av kvinnor med små barn som troligtvis var där för att få medicin. Vi båda blev nog väldigt förvånade över det faktum att forskningen bedrivs i samma byggnad som behandling av HIV-smittade, det var inte något vi hade räknat med. Det kändes stort, och lite udda, att se alla patienter och för första gången faktiskt möta de människor vars siffror vi analyserat. Jag hade nog inte riktigt insett att vi skulle möta dem så direkt. Men det är otroligt häftigt att se hur dessa organisationer arbetar hands on, och hur nära forskarna sitter människorna. De är, som nämnt tidigare, inte bara siffror utan riktiga människor en trappa ner från kontoret.

Vi blev visade två trappor upp till vår kontaktpersons dr Josephines kontor, där vi sedan mötte ännu en person, Livingstone (koodinator och vår blivande mentor), som vi kommer jobba nära under dessa veckor. Vi presenterade oss och vår uppsatsidé, och gick sedan igenom vad respektive parter förväntar sig av vårt samarbete. Dr. Josephine och Livingstone uttryckte sitt förtroende för vårt arbete, och det kändes väldigt häftigt att de sa att de inte bara vill lära oss saker, utan också förväntar sig att vi lär dem! Seden fick vi en snabb tur av dr. Josephine, och vi fick bland annat se vårt kontor.

Oj vilken boost vi fick av mötet, fulla av ideér och nya intryck. Det var riktigt kul att känna sådant förtroende från TASOs sida!

Nu sitter vi i trädgården vid vårt fantastiska hotell och läser en helt bunt med informationsbroschyrer vi fick med oss från TASO. Imorgon flyttar vi till lägeheten och på fredag är det möte igen. Heja!

 

/Matilda

17797845_10154736232144261_1493121279_o17670713_10154735996179261_359894195_o17820994_10154735996359261_1499266545_n

 

Andra dagen i Uganda!

Vår andra dag in the Pearl of Africa började med en promenad längst den röda jordvägen mot Acacia Mall där vi fixade kontantkort till våra nyinköpta mobiltelefoner. Efter vida kommentarer om våra svenska mobiler, och diverse rekommendationer och råd från reseguider och hemsidor, bestämde vi oss för att byta våra stöldbegärliga Iphone och Samsung mot en billigare Panasonic. Eftersom vi varken hade med oss pass eller passfoto igår när vi köpte själva telefonerna, fick vi återvända till den lilla röda butiken idag istället och sleva upp ett par hundratusen Ugandiska Shilling. Valörerna är verkligen enorma här! 20 000 Ugandiska Shilling motsvarar ungefär 50 SEK (om en dividerar allt med 400 får en svenska priser – tack för det här knepet Ingrid!!).

Jag upplever att de flesta bemöter oss väldigt trevligt, men aningen lågmält och framförallt långsamt! Arbetstempot i Kampala är tämligen långsammare än det hektiska Sverige, något som kan vara både ganska roligt, men samtidigt irriterande ibland. Efter lyckade inköp på gallerian hoppade vi in i en taxi som körde oss rätt genom Kampala till stadens sydvästra delar där vi skulle möta Angella som skulle visa oss en potentiell lägenhet att hyra. Om Kampala-bor är långsamma är det inte något som märks när de befinner sig i trafiken! Vår taxi väjde ständigt för förbipasserande taxi-bussar, lastbilar, korsande Ugandier, och miljontals Boda-Boda-motorcyklarna som cirkulerar exakt överallt i staden. Dessa motorcyklar ska tydligen vara väldigt effektiva att färdas med eftersom de smidigt kan leta sig igenom de värsta av bilköer. Men vi har ännu inte vågat oss på baksätet på dem än, även om chaufförerna vinkar och skriker åt oss på gatan att åka med. En dag kanske!

Angella dykte, föga förvånande, inte upp vid utsatt tid. Efter 30 minuters väntan gick jag in i en butik och bad om wifi för att dubbelkolla mailen. Som väntat hade hon fastnat i traffic jam och blev sen. Istället hämtade hennes bror Henry oss och vi letade oss djupt in i en djungel av små skjul, där människor kokade bönor över öppen eld, till stora stängselförsedda villor. Vårt hus hade två kor, en massa kycklingar och ett antal getter som grannar. Huset var dock försett med en stor mur med taggtråd längst upp. Efter ett kort besök i huset gick resan vidare mot ytterligare en lägenhet i en annan del av staden. Den här lägenheten hade (tyvärr) inga getter som grannar. Men med stora ljusa sovrum, en fantastisk utsikt och en vacker balkong, bestämde vi oss för att tacka ja till erbjudandet! På torsdag kommer ni få läsa allt om flytten, inköpen, lägenhetslivet och de enligt hyresvärden, väldigt snabba wifi:et med obegränsad surf (wow).

Jag vill sammanfatta dagen som svettig men väldigt spännande! Vi har sett nya delar av staden och därigenom fått inblick i hur olika människor lever i olika stadsdelar. Vårt hotell är en lugn oas i jämförelse med det hektiska Kampala med långsamma Kampala-bor. Vi ser väldigt mycket fram emot att upptäcka vad staden har att erbjuda!

 

Weeraba! /Karl

Första dagen i Uganda!

Hej och välkommen till vår blogg som är tänkt att följa vårt resande och uppsatsskrivande i Kampala!

Idag har vi tillbringat vår första dag i Uganda. Vilket fantastiskt intryck vi har fått! Otroligt vackert och trevliga människor, för att inte tala om klimatet där temperaturen ligger på ca 25 grader. Kampala är beläget på sju kullar och är väldigt bördigt, det växer blommor och växter överallt.

Vårt mission idag var att få igång ugandiska telefoner samt ta ut pengar, två uppgifter som vi inte lyckades fullfölja. För att skaffa abonnemang, eller ”line” som de kallar det här, behövdes det nämligen ett passfoto, något som vi inte gick omkring med i handväskan. Nytt försök i morgon!

Vi lyckades knappt ta ut pengar, Karls kort var blockat från att använda ”utomeuropes” och när jag försökte ta ut pengar kom det bara ett debiteringskvitto. Kul! Hetsjakt på min stackars mamma som fick ringa Swedbank för att kunna blocka transaktionen.

Nu sitter vi på vårt fina hotell och försöker få tag i ett mer permanent boende, vi hoppas på att kunna besöka några ställen i morgon!

/Matilda