White Nile Rafting i Jinja

Vi har länge pratat om hur häftigt det vore att åka forsränning på Nilen i staden Jinja medan vi är i Uganda, något varken jag eller Matilda någonsin gjort innan. Som den extrema äventyrare jag inte är var jag tvungen att kolla upp svårighetsgraden på youtube. Jag blev lite tveksam till en början, men Matilda lyckades övertala mig!

Innan resan till Jinja och Nilen började behövde vi fixa lite småsaker i Kampala.
Efter förvirrande besök på fyra olika banker och en forex byrå lyckades vi inte köpa några amerikanska dollar som skulle betala vår resa till Jinja.. vi satte oss istället frustrerat ner på vårt favorit falafelställe och åt lunch istället. Efter lunchen skulle vi göra ett snabbt stopp på TASO för att få våra rekommendationsbrev och intyg på att vi praktiserat hos dem. När vi fått breven förklarade vår mentor att de skrivit fel (men såklart inte ändrat dem). Jag hette bland annat Ms. Karl Follin och blev benämnd med pronomen ”hon” genom hela brevet. Matilda hette Matalida Bystorm. Att rätta det här felet tog nästan två timmar på grund av olika organisatoriska kommunikationssvårigheter, även kallat african time. Eftersom transport till Jinja redan var bokat och vi var hemskt sena (och vår über såklart var 30 minuter försenad…) stresspackade vi allt vi kunde i våra stora ryggsäckar och åkte ned till upphämtningsstället för pineapple express, som vår transport till Jinja hette. Självklart kom inte pineapple express i tid heller, och vi hann njuta av en kall öl ett bra tag. Till vår stora besvikelse var pineapple express inte en buss i form av en annans, det var en vanlig tråkig vit Toyota, men med en desto trevligare chaufför. Jag, Matilda och vår schweiziska vän Samuel begav oss sakta men säkert mot de vackra kullarna och teplantagen i Jinja!

18675112_10154880699119261_1869813487_o

I väntan på ananasexpress!

18676421_10154880693084261_1193827836_o

På väg mot Jinja!

Framme på hotellet i staden hade personalen av någon anledning ”missat” att vi bokat två nätter hos dem… men vi fick, tack och lov, ändå våra rum. Utsvultna begav vi oss ut i den Jinjska natten (klockan var 19.30 men utan gatubelysning blir allt kolsvart) för att upptäcka att Jinja verkligen inte är Kampala. Trots att vi gick i ”centrum” på Main Street var de nästan inga restauranger. Till slut hittade vi någon märklig medeltidsinspirerad restaurang där vi var de enda gästerna. Eftersom allting smakar förhållandevis bra när en är hungrig var vi trots allt nöjda med maten!

På lördagen skulle vi äntligen ut på Nilen! Vi mötte upp ett kompisgäng från Nederländerna och Schweiz vi mött i Kampala som också skulle åka rafting. Ägarna på raftingstället var ett gäng australiensare som gav oss säkerhetsutrustning, peppade oss till max och skrämde upp oss (eller mig) rejält! Vi satte oss i på en stor öppen lastbil med all vår utrustning och började färden mot floden. Jag kan bara tänka mig synen av 30 mzungus i gula hjälmar och stora flytvästar på en stor lastbil guppande fram längs de dåliga jordvägarna i Jinja..

18675092_10154880692644261_779260371_o

Av orimliga säkerhetsskäl har jag hjälm även på lastbilen…

Framme på Nilen trotsade alla snäckfeber-skräcken och hoppade i det ljumna vattnet för en till säkerhetsgenomgång på de orangea små plastbåtarna. Alla fick varsin paddel och lärde sig alla viktiga kommande som vår guide skulle skrika ut medan vi paddlade för våra liv framför en 5 meter hög våg…. Men först lärde vi oss hur vi skulle hålla i oss i båten, vad som händer om båten ramlade omkull ovanpå oss, och hur vi skulle simma och spänna våra flytvästar för att inte få nackspärr! Efter att guiden medvetet vält hela båten ovanpå oss för att vi skulle lära oss att simma under den och hoppa upp på den igen, blev jag riktigt trött och väldigt osäker på om jag faktiskt ville fortsätta. Jag frågade guiden lite oskyldigt om vad som skulle hända om en faktiskt blev för trött för att fortsätta (till mitt försvar var jag rejält förkyld !). Han sa att det inte finns någon återvända nu. Guiden skrattade. Hela båten skrattade. Jag skrattade inte.

Efter säkerhetsgenomgång #2 fanns det alltså ingen återvändo. Nu gällde det! Vi började paddla vår lilla sjumannabåt på stilla vatten. Guiden kommenderade oss i rätt riktning och vi paddlade mot förmodad undergång. Själva vägen vi skulle paddla var 25 kilometer med sju stycken forsar och fall graderade i skalan 3-5. De första två forsarna kom i början floden och vår graderade till 4 och 5. Vi hade ingen som helst aning vad som skulle hända när vi paddlade allt vi orkade mot strömmen och sedan höll fast i båten för våra liv. Båten rusade rätt ner mot strömmen, vatten yrde och alla skrek medan vi försökte att inte ramla av. Till allas förvåning åkte vi rätt utför ett vattenfall och föll fritt cirka tre meter innan vi landade på vattnet igen. Efter första forsen hade alla överlevt! Vi var höga på adrenalin och skrek och skrattade åt det häftiga vi upplevt. Guiden var dock lite mindre entusiastisk och skällde ut oss för att vi inte paddla hårt nog och istället var upptagna med att skrika och skratta. Vi tog nya tag mot grad 5 fallet! Den här gången paddla vi allt vi orkade framåt. Först kom en våg som vi flöt upp och ner på, och på vägen ner möttes vi av en ännu större våg (tänk den episka scenen i The perfect storm) som vi mirakulöst nog lyckades paddla över! Vi spenderade totalt fem timmar på Nilen dundrande ner för enorma forsar och vattenfall och lugnt paddlande på stillvatten. Vår båt vände sig tre gånger under dagen och då föll alla eller nästan alla ur och landade lite varstans på floden… Guiden var trevlig nog att förklara inför varje fall vad som skulle hända om vi ramlade ut. Under en fors sa han bland annat att vi med största sannolikhet skulle krossas av alla stenarna om vi ramlade ut eftersom vattnet var så grunt. Så ramla inte ut, skrattade han medan vi nervöst smålog. Vi fick en välförtjänt energipåfyllning under färden på floden bestående av färsk ananas, kex och vatten. Resterande del av dagen bestod av extremt hårt paddlande, skrikande, kippande efter luft och simmande! Det är ganska svårt att förklara hur det faktiskt var, men här är en youtubte-video över en annan grupp som gjort forsränning på Nilen! https://www.youtube.com/watch?v=2rHsoF35eQw

img_3532a-1024x665

liiiitet vattenfall

1500_perfectstorm

såhär kändes det..

Den sista forsen var svårgihetsgrad 5 och jag var totalt utmattad. Vår båt vände sig en sista gång och alla flög ur. Min hjälm valde att också flyga iväg och jag är mycket tacksam att det inte fanns några stenar just där. Trötta men glada och framförallt exalterade åt vi middag på det lilla raststället bredvid floden. Vi fick grillat och drack öl. Det var helt fantastiskt! Vi hade klarat det!

Eftersom vi inte fick ha med oss några värdesaker på båtarna (och fotografierna av raftingstället kostade $70) valde jag några bilder från google istället!

White-Water-Rafting-River-Nile-Uganda-Day-Trip18698766_10154880663269261_158036464_o

På kvällen åkte vi båt på Nilen i solnedgången, något vi först inte hade planerat men som ingick i priset. Jag var lite tveksam om jag orkade eftersom ständigt paddlande för mitt liv under fem timmar tagit slut på nästan alla mina krafter. Båtturen var dock fantastisk! Under två timmar puttrade vi fram i solnedgången längst Nilen. Baren var till allas glädje fri och de serverade även plockmat på den öppna överdeenl av båten. Alla pratade, drack GT och åt hummus medan vi tittade på solnedgången och diskuterade den häftiga dagen. Ett perfekt avslut! Festen fortsatte på campingplatsen och lite senare inne på en klubb i Jinja.

18676405_10154880669284261_709253113_o18698817_10154880672159261_464563454_o18676555_10154880671739261_1040353266_o

Dagen efter var alla, om möjligt, ännu tröttare och dessutom med extrem träningsvärk! Sista dagen i Jinja besökte vi Source of the Nile, vilket är en av källorna och startpunkten för Nilen. Där köpte vi souvenirer, lyssnade på traditionell ugandisk musik och dans, och åt lunch vid flodkanten. Vår helg var verkligen fantastiskt rolig och vi är väldigt glada att vi vågade ge oss ut på Nilens forsar och vattenfall!

18698706_10154880667889261_409131367_o18720714_10154880664414261_1536455939_o18698914_10154880673579261_1618281207_o

/Karl

Ssese Islands

IMG_5796IMG_5830IMG_5873IMG_5891IMG_5916IMG_6014IMG_5918IMG_6064Nu var det väldans längesedan vi postade något här på vår blogg. Tänk att alla intryck här i Kampala också skulle komma att bli vardagsmat, det trodde vi knappt!

Förra veckan åkte vi iväg på äventyr igen. Vi kände ett stort behov av att fly staden och hade hört gott om Ssese Islands, en ögrupp belägen strax utanför Entebbe i Victoriasjön. På tisdag förmiddag blev vi skjutsade till färjan som i snigelfart skulle ta oss ut till den största av öarna, Kalangala.

Färden tog cirka fyra timmar och innefattade både tupplur och kortspel. Väl framme blev vi väldigt positivt överraskade av öns vilda skönhet. Sandstränder, palmer men också en djungelliknande vegetation täckte stora delar av ön.

Vi blev upphämtade av vårt hotell och när vi kom dit blev vi väldigt positivt överraskade. Så fint! Först fick vi dock ett rum med vanlig dubbelsäng, men efter att Karl något upprört förklarat att han specifikt efterfrågat två enkelsängar fick vi byta. Oftast tror folk här att vi är gifta, vilket är ganska skönt ibland, speciellt eftersom jag slipper en del påflugna killar som inte förstår innebörden av ordet ”nej”.

På hotellet råkade vi dessutom, av en slump, springa på Joanna, en av de få människor vi känner i Uganda! Hon gör praktik på svenska ambassaden i Kampala och var på fältresa till Ssese Islands. Hon gjorde oss sällskap till middag under stjärnorna och vi hade en himla fin kväll.

Morgonen därpå spenderades med uppsatsskrivande i trädgården med utsikt över sjön. På eftermiddagen körde vi lite poolhäng, och sedan käkade vi återigen en fin middag utomhus. Hotellet hade varje kväll en mindre brandsäker brasa på stranden, något som vi passade på att njuta av. Som de numera rutinerade Afrikabor vi är, hade vi självklart både långbyxor och långärmat i den tjugo-gradiga natten. Hur ska vi kunna anpassa oss till den svenska sommaren?

Dagen därpå bestämde vi oss för att utforska ön till fots. Det tåls att nämnas att den är relativt stor, så speciellt långt kom vi inte. Lokalborna var smått förundrade över de dumma ”mzungos:arna” som var ute och gick mitt på dagen, i den stekande solen, men vi tyckte det var ganska härligt. Ön är otroligt vacker med sin röda sand och vatten på båda sidor. På kvällen åkte vi en båttur med guide och spande på solnedgången. Fint så!

Väl tillbaka i Kampala fortsätter arbetet med uppsatsen, men vi har haft lite otur med dåligt internet senaste dagarna, så det är mycket: (KÄLLA??)-anteckningar i mina texter för tillfället.. Men vi har ju hela sommaren på oss, så det ska nog gå bra!

Vår sista helg drar vi till Jinja med ett gäng för att åka rafting och ziplining. Spännande!

IMG_5766

Vi stötte på dessa herrar som ville att Karl fotade dem, tack för det!

IMG_5854

IMG_5830

På upptäckarpromme!

IMG_5891IMG_5796IMG_5873IMG_5891IMG_5916IMG_5918IMG_6014IMG_6064

Murchison Falls nationalpark

Efter tre dagars intensivt upptäckande av Ugandisk flora och fauna, diverse myggbett och 1500 bilder senare är vi tillbaka i bullriga Kampala, andandes friska avgaser igen!

Vår helg spenderades i nationalparken Murchison Falls i nordvästra Uganda tillsammans med sex stycken andra resenärer och en chaufför. Resan till parken började tidigt fredag morgon i en åttasitsig minibuss av okänd årgång. Vi åkte genom ett par byar med utspridda hus i varierande kvalitet; en del små betonghus, en del ännu mindre lerhus med halmtak. På åkrarna arbetade både män, kvinnor och barn i den stekande ugandiska solen.

Fem timmar senare anländer vi äntligen till parken! På väg mot vårt första stopp i parken stöter vi på flera olika djur på vägen, bland andra dessa ståtliga babianer som lät sig fotas genom den trånga minibussens bruna rutor.

Efter några kilometer anländer vi till det stora vattenfallet som gett namn åt själva nationalparken. Vattenfallet var i sig inte särskilt högt eller stort, men desto kraftfullare och väldigt vackert! Efter ungefär en timmes vandring i den täta vegetationen i 35 graders värme och 100% luftfuktighet vilade vi på klipporna intill fallen och passade på att njuta av den fantastiska utsikten en stund.

4576

Svettiga och trötta anländer vi till vår camping som ligger en bit in i parken och delar plats med flodhästar, vårtsvin och en mängd babianer. En anställd på campingen förklarar att vi måste använda ficklampa på kvällen eftersom risken (eller chansen?) att stöta på en flodhäst eller ett vårtsvin är stor när mörkret lagt sig. Lite halvt skräckslagna slår vi ro i de fina tälten, tar en välbehövlig dusch tillsammans med ungefär en miljon insekter, och intar sedan en stilla middag till ljuset av en flammande brasa.

98.

Lördagen inleds tidigt på morgonen med frukost i minibussen på väg mot äventyr! Vi tar båten över Nilen och beger oss ut på en fyra timmar lång safaritur genom den vackra parken. Den tysta soluppgången och den friska morgonluften bjuder in oss till ett bländade vackert skådespel när vattenbufflar, antiloper och giraffer vandrar över de stora gräsmarkerna i parken.

101211161315

14

Efter några timmar bestämmer sig vår guide Dennis att den lilla safarigruppen ska få sträcka på benen och se djuren på lite närmare håll. Han slänger avslappnat sitt stora skjutvapen på axeln och uppmanar oss att följa med honom för att titta på en flodhäst i ett vattenhål. Han förklarar att flodhästhanen blivit utstött av sin flock eftersom han helt enkelt är utdaterad och inte längre fyller någon funktion. Sorgligt tycker vi och passar på att fota det ensamma djuret i sitt tragikomiska lilla vattenhål.

 

Vi fortsätter färden och får till allas stora förtjusning syn på en elefanthona med sin unge!

IMG_5005IMG_5010IMG_5022

Vår fantastiska guide lyckas även gå off-road och hitta en liten flock med lejon!!

IMG_4875IMG_4863 (1)IMG_4870

Vi ser även massvis av giraffer, vårtsvin, antiloper, och fåglar!

IMG_4946IMG_4957IMG_4981IMG_5029

På eftermiddagen njuter vi av en stilla båttur längs Nilen där vi bland annat ser fler flodhästar och färgglada fåglar, tillika krokodiler och ett gäng elefanter!

IMG_5054

IMG_5125IMG_5089

IMG_5249

IMG_5399

IMG_5369

Sista dagen njuter vi återigen av en fantastisk soluppgång medan vi stilla kör igenom Murchison Falls nationalpark en sista gång.

Vi tar ett par sista kort på elefanter, giraffer och ett par apor innan vi beger oss tillbaka mot Kampala. Helgen har varit fantastisk och vi fick se långt mycket fler djur än vi förväntade!

IMG_5576IMG_5490

 

IMG_4939

 

/Karl

Bahai Temple, Palme och Clinic-day på TASO!

Helgen skulle egentligen spenderas på en cykeltur till Viktoria-sjön, men när vi vaknade på lördag morgon så stod regnet som spön i backen och det åskade ganska rejält. Vi valde därför att skjuta på vår cykeltur till en annan helg. Tråkigt!

När det klarnade upp senare på dagen åkte vi till ett ställe som heter Bahai Temple, vilket är det enda av sitt slag i Afrika. Bahai är en relativt ny religion som bland annat tror på en global, fredlig värld samt jämlikhet mellan könen. Tydligen så finns det bara ett ”place of worship” på varje kontinent!

Templet var väldigt vackert men ändå inte speciellt utsmyckat, inne i det fanns det ingen predikstol eller några målningar. Parken runt om templet var desto mer utsmyckad. Det var en riktigt prunkande oas, blommor och träd i en fantastisk grönska. Här och var låg folk och vilade i skuggan av träden. Så skön avkoppling från det rätt intensiva Kampala! Efter att vi fått en guidad tur runt templet så köpte vi med oss lite lunch och chillade i gräset.

18120048_10154801119244261_410013796_o

18119943_798646583629606_532576039_o

18159412_798646543629610_1519916644_o

Guidning

 

18175290_798646553629609_1247021844_o

18120593_798646523629612_868165723_o

Det fantastiska Bahai-templet

I måndags var vi på en filmvisning på Alliance Française Kampala i sammarbete med svenska ambassaden. De hade valt att visa filmen om Palme som en motpol till de mer högerextrema vindarna som blåser i Frankrike nu. Det var en fantastisk filmvisning, uppe på balkongen på fjärde våningen, utomhus! Så häftigt! Tyvärr hade vi inte fattat att det var utomhus och det blåste rätt bra = kalla studenter som inte hade tagit med långärmat.. Filmen var riktigt fin, väldigt sevärd.

18175405_798645106963087_214583014_o

Magisk plats för bio!

18119932_798645093629755_357748119_o

Poppe med Elin som praktiserar på ambassaden

Igår var vi på ”clinic-day” på TASO. Vi var där ihop med tre kanadensiska studenter som också gör internship. Dagen började med att vi blev runtvisade på området. Tisdag-torsdag har de klinikdagar, vilket betyder att folk kommer dit för att få sin ART-medicin (Antiretroviral behandling) eller för att träffa en läkare. Det finns olika grupper av patienter, de som är stabila och bara får medicin och de som inte tar sin medicin som de bör och därför har större behov av stöd från läkare. När patienterna kommer så får de brickor i olika färger beroende på vilken grupp de tillhör. Dock säger TASO att patienterna inte själv vet vad färgerna betyder. Dock känns det lite otroligt, då stabila patienter får gröna brickor och övriga får gula, röda och lila. Det var verkligen ett organiserat kaos där patienterna fick ut sina brickor, fysiska patient-filer överallt!

På TASO har varje center (11 st i Uganda) en drama- och musik-grupp som uppträder med budskap om ”positive living” samt delar med sig av sina livshistorier. Allt för att minska stigmat det innebär att leva öppet med en positiv HIV-status. Vi fick titta på när de uppträdde inför dagens patienter i ”väntrummet”  (utanför byggnaden). Det var fantastiskt att se hur engagerade alla i publiken blev och vilken härlig stämning det väckte. Tyvärr var föreställningen på luganda, men en tjej som satt bredvid oss översatte handlingen i stora drag.

Efter föreställningen fick vi träffa dramagruppen och de sjöng och spelade trummor för oss. Sedan delade några av de med sig av sina livshistorier. Det är vanligt att folk blir av med sina arbeten och vänner när deras status blir känd, vilket är så otroligt ledsamt. Det var väldigt rörande att prata med dem eftersom de var otroligt öppna om allt. Alla är väldigt vänliga och vi känner oss verkligen väl mottagna på TASO.

Precis när jag skriver det här plingade det till i inkorgen, TASO har bjudit in oss till workshop om mikrofinanser i Soroti nästa vecka. Så givande att få vara med om alla dessa event tack vare vårt internship på TASO!

Imorgon väntar dock ett helt annat äventyr – vi drar på safari till Murchison Falls. Men mer om det i nästa blogginlägg!

Hejsvejs/Matilda

18175894_10154801084499261_651934294_o

Dramaföreställning i ”vänte-rummet”

18175579_10154801084269261_533734481_o

TASOs fina dramagrupp uppträder för oss

Dagar fyllda av statistik!

En stor del av vår tid går åt att samla data och statistik. Vår främsta informationskälla är i det här fallet Uganda Bureau of Statistics, UBOS, och ett stort antal dataset från amerikanska ”Demographic and Health Survey Programs”, som vi fått tillgång till via ett par ansökningar på deras hemsida. Vad gör vi med statistiken? Ja det undrar vi ibland också!

Vår uppsats kommer handla om hur distributionen av mikrofinansiella institutioner ser ut i olika delar av Uganda, och vad den här distributionen beror på. Mikrofinanser är, som vi säkert redan skrivit om men som jag inte orkar gå tillbaka och kolla upp, små lån som ges till privatpersoner eller en grupp av personer till ett värde av cirka 500 – 10 000 kronor. Mikrolån har typiskt setts som ett effektivt sätt att minska världens fattigdom på, och tjänstens grundare, Muhammad Yunus, tilldelades Nobels fredspris 2006. Mikrolån kan användas till nästan vad som helst – det finns mikrolån för att täcka skolkostnader och medicinkostnader, mikrolån för att köpa en motorcykel eller en bit mark, och det kanske absolut vanligaste: mikrolån för att utveckla en affärsverksamhet. Det är inte svårt att förstå varför mikrofinansiella tjänster är extremt populära då många fattiga människor är exkluderade från den formella finansiella marknaden på grund av riskerna att låna ut pengar till personer med låg inkomst. En mängd böcker, artiklar och vetenskapliga studier har visat på de positiva effekterna med mikrolån trots att det finns studier som visar raka motsatsen.

Idag når mikrofinansiella tjänster ut till miljontals människor, men inte helt utan problem. I slutet av 70-talet när konceptet först myntades, var ambitionen att nå ut med finansiella tjänster till de allra fattigaste. Idag har marknaden vuxit enormt med tusentals olika institutioner, organisationer, banker och företag världen över som erbjuder mikrolån. Skillnaderna mellan dessa aktörer kan ibland vara väldigt stora. Exempelvis kan en icke-vinstdrivande organisation ge ut mikrolån i ett bidragsfinansierat projekt till ugandiska bönder för att effektivisera jordbruket medan ett finansbolag samtidigt kan erbjuda sina kunder mikrolån som i stora drag fungerar som ett ”riktigt” lån fast där en lägre summa pengar är iblandade (och även ibland till väldigt höga räntor). Mikrofinansens enorma genomslag är verkligen synligt från taxirutan när vi åker genom Kampalas gator. Aldrig förr har jag sett så många banker och finansiella institutioner som erbjuder lån, krediter och försäkringar som i Kampala, Uganda (ett av världens fattigaste länder).

Fattigdomsbekämpning och utvecklingsekonomi, är som ni förstår, komplicerat, men oj så intressant! Med hjälp av statistiska datorprogram, STATA och QGIS (för alla läsare som tagit en ekonometrikurs eller på något sätt läst om geografiska informationssystem förut…) ska vi analysera fördelningen av dessa finansiella institutioner och dess samband med ett antal variabler såsom välståndsnivå, läs- och skrivkunnighet och hiv-spridning på distrikt och regionnivå i Uganda. Vi vill alltså försöka klargöra om det finns vissa ”karaktärsdrag” i en region som förklarar antalet mikrofinansiella institutioner där och om HIV-spridningen i en region är ett tydligt sådant karaktärsdrag. Vi är speciellt intresserade av HIV-spridningen eftersom personer som lever med HIV är, och har varit, i synnerhet sårbara rent ekonomiskt och inte minst socialt.

De senaste dagarna har varit fyllda av statistisk och dataset, men också av förhandlingar av priset på bananer och passionsfrukt, läsning i solen, matlagning och restaurangbesök samt ett och annat enormt skyfall. Det är en vardag vi gillar!

/ Karl

18015674_794046327422965_1994063276_o

House of Statistics!

18051962_794053297422268_1811087048_n

Bananträd som grannar!

18035421_794053257422272_1780549653_n

Getter som grannar!

18053349_10154782743459261_1105848613_o

Extrem dataanalys!

18053279_10154782744169261_1119207892_o

Extrem tebryggning!

En molnigare dag i Uganda

I fredags kom vi igång med uppsatsarbetet ordentligt, det har varit lite motigt på grund av orsaker vi inte kunnat råda över. Nu har vi dock äntligen lagt i ettans växel på detta tåg mot en kandidatuppsats! Heja! Nöjda och tillfreds med oss själva stack vi ut för att dricka öl på en irländsk pub. Där spelades gamla konserter från diverse artister på en storbildsskärm, lite märligt Men ölen var kall, så det vägde upp måste jag ändå säga. Kraven är inte så höga här!

Påskafton spenderades vid Sheratons poolområde. Börjar bli en fin tradition. Där mötte vi en dansk tjej som gör praktik på FN, himla kul att utbyta Kampala-erfarenheter! Vi fortsatte umgänget på en närbelägen ölstuga. Där fick vi välja öl genom ölprovning av fem olika sorter, varav tre(tror jag!) var lokalbryggda. Jag fick i vanlig ordning in mat som var vegetarisk på menyn, men visade sig innehålla kött ändå. Kyckling är inte kött, verkar gängse uppfattning vara här.

Idag(söndag) har vädret varit ovanligt svalt. Karl planerade en stadsvandrining, som undertecknad glatt följde med på(han bar ryggsäcken också, win!). Vi gick förbi flertalet kyrkor som körde påskmässa, det var fullt disco både utanför och inuti kyrkorna. Lite annorlunda än hemma helt klart. Vi gick även förbi en marknad där folk bjöd ut kläder och skor i stora lass, allt liggandes i högar på marken.

Det tar på en att ständigt se sig över axeln för att inte bli överkörd samt att inte snubbla när man går på obefintliga trottoarer. Vi tog därför en välbehövlig paus och pustade ut på ett cafe där vi käkade mexikanskt. Efter denna välförtjänta vila gick vi till en mer turistanpassad marknad med afrikanska hantverksprylar. Oj, vad mycket fint de hade. Vi började genast planera hur vi skulle få med allt hem. Tavlor på afrikanska kvinnor, tygväskor i alla tänkbara mönster, små cyklar i metall, trägiraffer… Allt detta kändes otroligt användbart och viktigt att få med hem. Vi köpte inget, men ska återvända med tomma väskor och fyllda plånböcker, helt klart.

Efter att suktat efter afrikanska hantverksföremål en stund traskade vi hemåt. När vi var några minuter bort från vår port såg vi att alla ugandier började springa. En Boda-Boda slirade och välte, det blev kaos på ett ögonblick. Vi fattade nada, tills himlen öppnade sig några sekunder senare. Det var bara att lägga benen på ryggen och kuta hem. Till nästa gång vet vi att det är bäst att börja springa redan när alla andra gör det, inte vänta tills det öser ner!

Nu väntar middag på det indiska stället vi käkade oss till matkoma på förra helgen. Gott e’re!

/Matilda

17976724_791073747720223_330262790_o

Mörka moln betyder SPRING!

17949780_791073854386879_732965536_o

Här var’e skor!

17968948_791073827720215_177309146_o

Artcraft

17975906_791073731053558_1571369302_o

Alltid lika pepp på quesadilla

17976189_791073817720216_324695465_o

17976541_791073841053547_461296007_o

Centrala Kampala

17976675_791073807720217_882159269_o

Ett ösregn senare

 

Har-tappat-räkningen-dagen i Uganda!

Varje morgon vaknar jag tidigt av tre olika anledningar: det är alldeles för varmt i rummet, grannens tupp stämmer upp i morgonsång, eller någon klyftig liten hemsk fågel börjar skrika oavbrutet. Vanligtvis sammanfaller alla tre samtidigt. Eftersom det inte existerar några årstider vid ekvatorn ser alla dagar ungefär likadana ut: minst 25-30 grader varmt och relativt fuktigt. Varannan till var tredje dag kommer det ett skyfall som ibland översvämmar grannens hus. Jag kan inte föreställa mig hur träskjulen och de enkla husen i slummen klarar sig. De enorma vattenmängderna gör även att vissa vägar i princip eroderas bort och lämnas håliga och oerhört svårframkomliga. Vägarna har dessutom inte hunnits bygga ut i samma takt som den ekonomiska utvecklingen har tagit fart, vilket leder till trafikkaos. Idag, exempelvis, stod vi still på motorvägen i säkert 15 minuter medan diverse försäljare spatserade mellan bilarna på Northern Bypass i hopp om att sälja en elektrisk flygsmälla eller jackfruit i en liten plastförsedd låda. På många håll i staden försöker vägarna byggas ut, vilket dumt nog skapar ännu längre köer då trafiken måste ledas om eller asfalten byts ut mot röd jordväg (som till slut spolas bort i ett litet enormt monsun…). Trots trafikproblemen är taxichaufförerna några av de optimistiska personerna jag träffat. Även om alla chaufförerna inte talar särskilt mycket engelska brukar vi ändå prata om skillnader mellan Sverige och Uganda, sevärdheter i staden och varför en alltid måste kolla tre extra gånger innan en korsar vägen för att inte bli påkörd.

Skillnaderna är stora, men folket utstrålar en positiv anda och en optimism jag sällan stöter på i Sverige eller Frankrike. Exempelvis berättar en chaufför att han har en examen i företagsekonomi men att han måste köra taxi eftersom det finns alldeles för få välbetalda jobb. Trots detta är han glad och positiv och svarar ”ja” på frågan om han är nöjd med sitt jobb och förklarar att han trots allt är ägaren till sin egen bil.

Ett annat exempel på lättsamhet och simplicitet är när Dr. Josephine, efter ett kort möte på en samarbetsorganisation tillsammans med mig, frågar mig om jag har några fler planer för dagen. När jag svarar ”nej” bjuder hon in mig till en konferens om gender based violence (vad vi i Sverige skulle benämna mäns våld mot kvinnor), och förklarar att hon inte har särskilt mycket tid att diskutera med mig eftersom konferensen började för 20 minuter sedan. Efter en skumpig bilfärd och ett nära missöde med en av Dr. Josephines klackskor som nästan ramlade ner i ett gallerförsett avlopp, tassar vi tyst in i en väl luftkonditionerad lokal där bord står uppradade i en V-formation längst en kateder och en projektor. Jag höll knappt på att komma in då vakten utanför krävde ID-handlingar från mig, vilket jag inte hade med då jag inte planerat in en konferens…, men som löstes av Dr. Josephine som insisterade ”He’s with me, come here Karl”. Ett antal organisationer var inbjudna tillsammans med en rad forskare och några representanter från polisen och olika företag. Två representanter från regeringens hälsodepartement var också gäster. Under dagen presenterade forskare och organisationer sina resultat från olika studier i ämnet. Även om det inte handlade om HIV eller mikrofinanser så var det väldigt intressant att lyssna på hur mäns våld mot kvinnor (och kvinnors våld mot män, som påpekades ett antal gånger av två manliga deltagare..) ska förebyggas. Dagen avslutades med afrikanskt te och traditionell ugandisk mat (som den här gången utvidgats till någon sorts majsgröt, fler potatisar och indiskt chapati-bröd – allt smakade ungefär likadant, men slank ned med en stor slev jordnötssås). Att lite hastigt och lustigt dra med sig en ”intern” till en konferens och dessutom komma försent, verkade inte beröra någon alls i rummet. Tvärtom fick jag många trevliga leenden och nickningar när Dr. Josephine presenterade mig för alla i rummet som ”Karl from Sweden – Karl the intern” och en herre bredvid mig frågade ”Aaah have you heard about SIDA??”.

Spontaniteten, värmen och skratten är något jag verkligen uppskattar med Uganda och dess befolkning. Även om vi inte ens varit här i två veckor råder det ingen tvivel om att dessa tre adjektiv beskriver landet och Ugandierna på ett bra sätt, även om vissa dagar också är tuffa och jobbiga.

 

… och uppsatsen ja! Den går sakta men säkert framåt! Vi jobbar på med olika dataset och försöker urskilja vilken typ av statistik vi behöver och vilken vi redan har tillgänglig samt hur vi på bästa sätt kan analysera den. Arbetet är spännande och vi ser positivt på helgen som kommer kantas av skrivande, e-mailande, läsande och såklart någon påsk-cocktail vid en trevlig pool eller så!

 

/Karl

17910867_789077554586509_1576806740_n

Viktiga samtal under GBV-konferensen!

IMG_3788

Lite längre upp på vår gata!

IMG_3802

En fantastisk tröja!

IMG_3896

Fotbollspelande ungdomar mitt i stan!

En dag på Kanyanya Training Center!

Gårdagens solskador uppgår till: vader, näsa, rygg och knäveck. Men vi ser iallafall inte lite fisbleka ut som innan vi åkte (förlåt alla fisbleka Sverige-bor, men jag har ju hört att ni haft fantastiska 11 grader i solen! Underbart!!).

Efter morgonkaffet tog vi en taxi ner till TASO-centret där vi först hade en briefing med Stone. Efter det sedvanliga väntandet och de standardiserade hälsningsfraserna, klev vi in i Jeepen som körde oss till ett träningscenter (eller mer korrekt: utbildningscenter) strax utanför Kampala. Som så väldigt ofta kantas vägarna av både flotta villor med taggtrådsförsedda stängsel och enkla träskjul med hönor och getter. TASO Kanyanya Training Center är en liten oas utanför den pulserande staden, med stora avokadoträd och lummiga små hyddor där en kan dricka te. På vårt schema stod det ”Orientation day” – vilket innebar att vi fick ta del av organisationens historia, hur de arbetar med HIV-positiva personer samt hur de genom olika donationer kan starta projekt med olika inriktningar.

Vi fick chansen att lyssna på en presentation om hur människor ska gå till väga för att minska risken för HIV-spridning. Publiken bestod av personal från andra organisationer som arbetar med att förebygga HIV-spridning. Fokuset under föreläsningen var HIV-prevention för riskgrupper. I riskgruppen finns bland andra sexarbetare, män som har sex med män, och (i synnerhet) den yngre generationen ugandier. Även om tillgången på preventivmedel finns, är antalet personer som använder dem under en längre tid förhållandevis låg: endast hälften av Ugandas ogifta kvinnor använder någon form av preventivmedel (Demographic and Health Survey, 2016).

TASO arbetar även för att minska stigmatiseringen, eller brännmärkningen, av HIV-positiva personer, genom att öppet tala om sex och inkludera så många som möjligt i frågor gällande sexualitet, preventivmedel och sexuellt överförbara sjukdomar. Under föreläsningen var publiken väldigt aktiv och svarade på frågor och talade om, ibland, väldigt personliga erfarenheter och upplevelser, något som både förundrade och förvånade mig. Att tala om väldigt allvarliga ämnen på ett lättsamt och inkluderande, men ändå allvarsamt sätt, är något som gjorde att publiken kände sig delaktig och närvarande.

Efter presentationen diskuterade vi med Matthias och Moses som arbetar på TASO om hur de med hjälp av biståndspengar bedriver olika projekt i landet. Vi fick en inblick i organisationen och dess biståndsverksamhet, och blev positivt överraskade när vi fick höra att svenska SIDA bidragit till olika projekt och forskningsstudier hos organisationen.

Några timmar i gassande solsken och kvava rum gjorde våra magar gapande tomma. Till vår stora glädje fick vi för första gången prova på riktig ugandisk mat (förutom Rolex:en såklart). Lunchen bestod av matbanan (som inte alls smakar banan utan snarare kokt potatis), någon sorts tillagad potatis (som benämns Irish efter den stora potatissvälten på Irland på 1800-talet…), en härlig spenatsallad, ris, och det bästa av allt: jordnötssås. Vi tackade artigt nej till köttgrytan och fisk-soppan, satte oss vid bordet i den lilla trähyddan ute i trädgården och började äta det massiva lasset med mat de slevat upp åt oss. Även om den kanske inte såg särskilt tilltalande ut, var den väldigt god!

Eftermiddagen spenderades i trädgården under de enorma avokadoträden, där vi diskuterade och planerade tillsammans med Dr. Josephine. Imorgon ska vi förhoppningsvis besöka Innovation for Poverty Action (IPA) där vi hoppas få tillgång till lite olika dataset och rapporter om ett projekt de genomfört tillsammans med TASO och ett team från Nordamerika!

Livet rullar på i Kampala och vi ser fram emot vår första ”riktiga” arbetsvecka!

/Karl

17887202_10154753761674261_1898208467_o

Presentation!

IMG_20170410_135523

Avokadoträd!

IMG_20170410_131250

Ugandisk mat!

 

Första helgen i Uganda!

Tack för stafettpinnen i förra inlägget Karl, här kommer min uppdatering om vår helg.

I lördags hade vi ställt alarm relativt tidigt för att ge oss ut på en stadsvandring innan solen blev allt för het. När vi vaknade såg vi dock att molnen täckte det mesta av himlen vilket gav oss tid för en lite längre frukost. Dagen innan hade vi handlat jättestora avokados, vilka vi avnjöt på ett rostat bröd till en kopp kaffe, sittandes på vår fantastiska balkong blickandes ut över utsikten.

Efter frukost klädde vi upp oss i våra bästa turistkläder(tack mamma för safariskjortan med gömd ficka!) och begav oss ut på Kampalas gator. Trafiken är nästan alltid horribel, och idag var inget undantag. Det finns inte heller så mycket till trottoar att skryta om, så det är ett ständigt kikade över axeln för att undvika att bli påkörd av en Boda-Boda. Dock måste jag ändå säga att vi acklimatiserat oss relativt snabbt, vi står inte och väntar på grön gubbe längre, om man säger så!

Vi gick upp och ner för de flera kullarna som Kampala består av, och efter en timmes promenad tog vi oss varsin färskpressad juice på en takterass. Vi satt och spanade på galet många storkar som cirkulerade runt träden. De ser så häftiga ut, nästan som ett urtidsdjur. Jag tror aldrig jag sett en sån stor fågel förut!

Efter vår lilla paus gick vi till Old Kampala, som är stadens hjärta. Här var det full kommers och en galen trafik. Folk och Boda-Bodas överallt. Vi tog kort och bevittande kaoset en stund, innan vi styrde kosan hemåt för att käka Rolex på balkongen. Vi köpte även med färsk frukt hem, ananasen vi fick kan vara den ljuvligaste jag ätit. Så söt!

På kvällen hade vi bestämt oss för att käka på en indisk restaurang, Haandi. En Uber senare och en läskig bakgata senare så befann vi oss till bords. Maten var helt fantastisk, väldigt stor skillnad från indiskt käk i Göteborg. Kul!

Mätta och belåtna gav vi oss ut på gatan för att vänta på vår Uber. Dock har vi haft lite problem med att få till det på våra ugandiska telefoner och därför har vi ett svenskt nummer kopplat till vårt konto, vilket gör att chaufförerna inte kan ringa oss. Ibland har de svårt att hitta, och när de inte får tag på oss då dyker de helt sonika inte upp. Så visade sig vara fallet denna kväll.

Plötsligt så kommer det en Boda-Boda körande på trottoaren, väldigt långsamt och nära mig. Jag tar ett steg bakåt för att släppa fram honom, och då sträcker han sig efter min väska. Han får ett lätt grepp men tappar det när han gasar iväg. Först fattar vi ingenting, är i en liten chock som de skyddade under-bubblan-levande svenskar vi är, men när det går upp för oss att han försökte stjäla den väljer vi att gå in på restaurangen och be dem fixa en bil åt oss. Tyvärr finns det ju inget fungerande taxisystem här utan det är alltid privatpersoner man åker med, vilket gjorde mig lite uppskrämd denna kväll, troligtvis eftersom jag var i chock sen stöldförsöket. Det finns inte heller någon gatubelysning så det är svårt att orientera sig. Jag har ett knep för att lugna mig själv om jag stressar upp mig i onödan, och det är att fråga om chaufförens barn. Det går alltid att prata om och lugnar alltid mina nerver, knasigt nog! Vi kom ju naturligtvis hem safe and sound, men det var nog nyttigt att fått uppleva detta, så vi är extra försiktiga i framtiden!

SÖNDAGEN spenderades lite mindre dramatiskt vid poolkanten på Hotel Sheraton. Det kostar ca 50 svenska kronor, och det är supertrevligt. Vi läste böcker och käkade samosas, pita och hummus. Ganska så ojobbig tillvaro! Jag betalade lite extra och fick tillgång till gymmet, så ett pass på löpbandet blev också avklart. Härligt!

Nu chillar vi hemma och planerar inför veckan, vi hoppas på att kunna sätta igång researchprocessen ordentligt i morgon efter vårt möte med dr. Josephine!

 

/Matilda17887228_785518831609048_2136101614_o17858825_785518758275722_454083514_o17886705_785518884942376_94236934_o17858214_785518944942370_2105443474_o17888384_785518648275733_11912142_n17842121_785519034942361_1447040671_n17821385_785482648279333_2145528317_n

17842247_10154750653229261_1573018034_n

TASO-fredag och glass!

Fredagen började tidigt på morgonen med en Uber till det stora Mulago-sjukhuskomplexet där vårt TASO-center ligger. Efter en kort genomgång med vår mentor Stone, blev vi placerade på ett litet kontor på första våningen, längst in i korridoren med utsikt mot trädgården. En trevlig korridorsgranne presenterade sig och gick sedan vidare för att fixa wi-fi åt våra datorer så arbetat kunde komma igång. Helt förvånade blev vi inte när det visade sig att internetet var extremt långsamt och nästintill omöjligt att använda. Efter två timmar planering och telefon-briefing med Dr. Josephine, valde vi att bege oss mot stan för några shoppingärenden och sedan hemåt igen där vårt supersnabba och obegränsade wi-fi fanns (som dock inte funkade…).

Vi promenerade nedför kullen mot Acacia Mall där vi satte oss på ett franskt kafé och åt lunch tillsammans med hela den internationella befolkningen i Kampala (det vill säga västerlänningar och diverse asiater). Efter en trevlig lunch unnade vi oss vår första Kampala-glass och klappade oss på axeln för två timmar intensivt arbete på TASO (två timmar i ekvatorial hetta ÄR jobbigt, vi lovar).

Efter en trevlig bilfärd hem, där chauffören frågade Matilda om jag var hennes son (vi visste inte vem av oss som skulle ta åt oss!!), pustade vi ut några timmar på balkongen. Det var ungefär nu vi upptäckte att wi-fi:et inte fungerade. Enligt vår wi-fi-kille och tandläkare (enligt visitkortet) Fred så var det något tekniskt fel med anslutningen (eller nåt?). Vi fick helt enkelt försöka arbeta på utan internet.

Framåt kvällen skålade vi i vitt italienskt vin på balkongen, åt superstark pasta à la Matilda och spelade ett tyskt, mycket förvirrande kortspel. Allt detta utspelade sig på balkongen tillsammans med över 400 miljoner mygg, flygmyror, och andra vingförsedda insekter som konstant skrämde livet ur mig (och Matilda). Dagen avslutades med planering inför lördagen – se resultatet av det i nästa inlägg!

/Karl